Grönt ljus för vård av de papperslösa…

DN:s rubrik om överenskommelsen för vård av de papperslösa får mig i samband med REVA-debatten att bli paranoid. Kanske kan man skicka in polisen på klinikerna och passa på att ta de sjuka som inte kan springa iväg för att sedan enkelt skicka ut dem utan protester? Sjukare saker har hänt. Hur garanterar man att “särskilt ömmande omständigheter” tas hänsyn till?

Flera kloka inlägg på olika forum uppmanar till samtal i vardagen om rasism. Berätta vad DU varit med om, du hjälper ingen genom att säga “men jag har aldrig varit diskriminerad” medan du glömmer/förnekar stora delar av dina erfarenheter, även om det får dig själv att kanske framstå som särskilt stark i vissa  sammanhang. Det är precis som att jag som kvinna hävdar att jag själv aldrig blivit diskriminerad på grund av mitt kön. Jag tror inte att det finns en kvinna i hela världen som aldrig blivit diskriminerad. Jag vill hur som helst gärna lyssna på berättelser om hur DU har haft det när jag träffar DIG och jag vet att DU är stark trots att du blivit diskriminerad.

Att Billström bestämt sig för att ragga SD-väljare inför nästa val är väl ändå på något sätt positivt, för om SD-väljare kan gå över till M kanske de även kan börja lyssna på andra åsikter. Det är just där samtalet och erkännandet av individuella upplevelser av rasism kan öppna många ögon och skapa ett mänskligare och mer solidariskt klimat.

 

 

 

 

En liten liten reva…

Tänkte bara säga, att det här med REVA upprör mig också, även om jag vant mig vid hemska saker och att höra om övergrepp från en till synes legitim rättsstat här i Colombia. Jag har nära Colombianska vänner här som tycker att min syn på migrationspolitik är konstig, de tycker att Sverige borde stänga sina gränser för annars kommer välfärdsstaten försvinna av invasionen av invandrare. Det är alltså inte bara svenskar som har den bilden.

Jag kan för mitt liv inte förstå bristen på solidaritet. Vad tusan är det vi ska bevara? Vår nitiskhet? Vår syrliga sarkasm som vi kallar humor? Vår “kultur” (ABBA)? Våra köttbullar (som finns i miljarder varianter i varenda land jag någonsin varit i)? Kan någon förklara för mig ur en nationalekonomisk synvilkel hur Sverige tjänar på att diskriminera eller kasta ut välutbildade utlandsfödda? Va? Jag måste vara dum för jag fattar verkligen inte.

Nya kollegor!

Jajjamän, nu har de kommit mina 4 nya kollegor som redan hunnit bli en helt självklar del av gänget. Synd för oss här i Bogotá att 3 av dem åker till Quibdó på söndag, lyckost Quibdó att få dit dem! Och lyckost dem som får komma till Quibdó!

Vi har fullt schema dessa veckor med utbildning för de nya samtidigt som all annan verksamhet löper på. Själv har jag försökt sätta mig in i alla myndigheter och viktiga aktörer här i Bogotá för att kunna uppmärksamma situationen för våra medföljda människorättsförsvarare mot rätt instans. Efter att ha arbetat i Quibdó så länge är det väldigt spännande att få inblick i det nationella arbetet. Förra veckan hann jag vara på möte på ambassaden två gånger och prata om deras arbete för mänskliga rättigheter och Sveriges prioriteringar av biståndet som varit så debatterat. Annika har skrivit bra om debatten på sin blogg. Jag var också på möte på INCODER, Institutet för Rural Utveckling tillsammans med Advokater Utan Gränser Kanada och en representant från ursprungsorganisationen ONIC och uttryckte vår oro för den svåra situationen för ursprungsfolken i norra Chocó och kommunen Acandí där boskapsägare och illegala aktörer invaderar de redan hårt avskurna ursprungsreservaten. Jag har också hunnit blogga om EU-parlamentets ordförandes besök i Colombia på jobb-bloggen. I morgon är vi en grupp internationella organisationer som ska träffa EU-delegationen i Colombias delegat för mänskliga rättigheter, Jessica Hedin och höra vad EU har för planer för att stärka MR i Colombia. Fullt upp som vanligt!

RIP Chavez

RIP Chavez

Så har en älskad och  avskydd ledare gått ur tiden. Hugo Chavez avled på tisdagskvällen efter att ha kämpat mot cancer de senaste åren. Colombias utrikesminister gick ut i media och uttryckte sorg över beskedet, men frågan är hur den Colombianske president Santos egentligen känner. Chavez var många gånger den Colombianska regeringens största fiende, men som grannpresident för ett av världens oljerikaste länder var det aldrig läge att säg upp bekantskapen. Det blir intressant att se hur Venezuela går vidare efter detta.

Över till något helt annat: vi har skrivit ett öppet brev till EU:s ordförande Martin Schulz och uppmanat honom ta ställning för mänskliga rättigheter i Colombia och fördöma det våld som ständigt pågår mot mäniskorättsförsvarare i detta land. Läs mer här: Fredsobservatörernas blogg.

 

Nytt år med tungt besked som ändå ger kraft..

Jag tittar på statistiken för bloggen och ser att jag har besökare nästan dagligen trots att jag inte skrivit sedan oktober. Det är inte okej. Skärpning Ida!

Mycket har hänt sedan sist jag skrev, både privat och på jobbet. Vi inledde året med ett tungt besked, på nyårsdagen somnade vår kära programsekreterare och inspiratör Frideborg in efter en kort intensiv sjukdomstid. Vi är många som kommer att kämpa vidare stärkta av hennes kraft och vilja att göra världen lite bättre.

Tiden för mig som observatör i djungeln är över. Nu är jag storstadsbo. Bogotá är långt mer likt Europa, staden är stor och rörig med trafikkaos som paralyserar allt mellan 7-9 och 16-19, jag har tur som kan promenera till jobbet. Jag har ännu inte hunnit bekanta mig så mycket med omgivningarna, men det är inte mycket man inte kan få tag på i Bogotá. Salsa finns förstås väl tillgängligt, och all mat du kan tänka dig, och vin, och choklad. Så jag ska nog klara mig något år till här i landet..

Men först ska jag till Sverige på semester och för att utbilda de nya fredsobservatörerna som skickas ut i världen i mars i år. För Frides skull känns det extra viktigt att det blir bra, att alla känner sig välkomna och väl förberedda för att ta i med hårdhanskarna. Jag ska göra vad jag kan, det lovar jag.

Förresten, för bättre koll på Bogotá, kolla in Annikas, Corinnes och Tigrans bloggar.

Fred är så hett!

EU får fredspriset. OK. Inget mer krig från EU:s sida alltså, det känns ju positivt. Nu ska man, för att uppfylla förväntningarna och göra skäl för priset upplösa hela Schengen. Det kommer  från och med idag att bli fritt att röra sig i hela Europa, flyktingar kommer tas emot med öppna armar i länder som tills nu låtit dem dö av svält och ingen kommer längre bli hemsänd till säker avrättning i hemlandet. Skönt! Även om priset rent tekniskt kommer från Norge så är det lite som att dela ut priset inom familjen, och det är fint tycker jag att man värnar om varandra.

Jag har skrivit lite mer om fred på Fredsobservatörernas gemensamma blogg. Min arbetsgivare har också skrivit ett uttalande om Fredpriset.

Bildregn botar bloggtorka…

Ibland inträder bloggtorka och jag har börjat lära mig att det får vara ok. Jag har haft semester i Sverige, njutit av att få umgås med fina syskonbarn, familj och vänner, och äta god mat förstås. Ostmackor blev det ett par stycken, men också flera springrundor i skogen med en sugande känsla i magen av att vara helt fri och trygg. Ett par semesterbilder så att ni ser att jag lever…

Man får baka semla i september när man inte fick någon i våras

Ida och Västerbron

Höstpromenad i Hagaparken, Vickan, jag, C och J

Svampplockning med Elin i Nyköping

Lösgodis och syskonbarnen är största skälen till att jag ibland undrar vad jag egentligen håller på med här borta..

 

 

Tjingeling

Ostmacka!!!

Jag gick förbi fängelsets träverkstad, stannade, blundade och drog in lukten av trä och låtsades för en sekund att jag stod barfota med tårna i mossan i skogen hemma på Skilleby. Hemlängtan. Ända ner i magen. I huvudet är jag redan på väg.. jag drömmer om flygplatser, fantiserar om mat i alla former och färger.  När jag vet att jag har många månader kvar så förtränger jag hemlängtan och mattankar utan större problem. Men nu ska jag hem. Jag ska äta yoghurt. Naturell vanlig yoghurt utan socker. Och ost, massor med ost. Brie. Prästost. Färskt fullkornsbröd från Saltå med tjockt lager vanligt lättsaltat bregott. Dricka hur mycket vatten som helst – ur kranen! Lösviktsgodis! Jag tänker invadera mina systrars kök och baka lussebullar och göra semlor – struntsamma årstiden! Herregud. Nu måste jag bara hem.

I september åker jag till Sverige på semester och när jag kommer tillbaka till Colombia har jag bara ett halvår kvar!

Gråtande soldater och vilda indianer.. eller?

För 7 år sedan publicerade Aftonbladet en artikel av Naomi Klein som i Bush – och Uribeadministrationernas tidevarv målade en bild av Latinamerikas och Colombias ursprungsfolk som stigmatiserade och förföljda, men hoppfulla, fredsaktivister: I hela Latinamerika verkar nu en liknande, explosiv multiplikatoreffekt, när ursprungsbefolkningarnas rörelser ritar om kontinentens politiska karta och kräver inte bara “rättigheter” utan en omdaning av staten enligt radikalt demokratiska principer.

Klein skrev om Nasa-stammen i Cauca, sydvästra Colombia som såg sina ledare bli hotade och mördade i kampen för rätten till land och autonomi. Man skulle kunna tro att kampen vid det här laget borde vara vunnen. I lördags, den femte augusti, sköts ursprungsmannen Aldemas Pinto ihjäl av två okända män på motorcykel i byn Caloto i norra Cauca. Pintos två kollegor skadades. Samtidigt anmälde en av ledarna för en lokal ursprungsorganisation att även han var mordhotad och krävde statens skydd.

Situationen för ursprungsfolken i Colombia är akut och livsfarlig, ett akuttillstånd som varat i decennier. De hotas, mördas, våldtas, tvingas in i en blodig konflikt som inte är deras. Valet för dessa ursprungsstammar gäller alltså inte att bråka eller inte bråka, valet gäller på sikt att leva eller inte leva. Gör de inte motstånd kommer de högst troligt utrotas från jordens yta. Samtidigt är den colombianska propagandaapparaten i full spinn. Bilderna av den gråtande soldaten från Colombias väpnade styrkor som bars ut ur ursprungsreservatet Toribío av ursprungsfolkens egna vakter har kablats ut över världen. Ursprungsfolken beväpnar sig traditionellt med pinnar, de statliga soldaterna bär tunga automatvapen med outtömliga ammunitionsförråd försedda av Obama himself. Effekten av propagandan är häpnadsväckande. På plats i Caucas provinshuvudstad Popayán för ett par veckor sedan blev jag tilltalad av civila colombianer på gatan som uttryckte sin avsky för ursprungsfolkens våldsamma aktioner och bad oss som internationella observatörer ta ställning för de tappra stackars soldaterna. Något att fundera på för den som tror att medias uppgift är att berätta sanningen.

Gråtande soldat (Bild lånad från El tiempo)

Ursprungsfolkets vaktstyrka med pinnar (bild lånad från CRIC)

Ursprungsfolkens vakter bär ut soldaterna ur Toribío där militären byggt sina läger i de autonoma ursprungsreservaten

Det känns bra nu

Under större delen av våren har jag känt mig ganska omotiverad och trött. Jag har funderat fram och tillbaka, sökt 14 (!) olika masterprogram i mänskliga rättigheter, socialt arbete och statsvetenskap i sverige till hösten och lekt med tanken att 1,5 år i Colombia kanske räcker för mig. Jag har gjort ganska många medföljningar, rest längs floderna, sovit på stenhårda underlag, ätit kokt matbanan och inte fått duscha på många dagar. Jag har mycket kvar att lära om konflikten och allt som pågår bakom kulisserna här i Chocó och i landet, men jag har helt enkelt varit lite mätt på allt. Som tur är har jag mina kära kollegor som jag bollar det mesta med, särskilt Maria som jag bott och arbetat med konstant sedan jag kom hit, får stå ut med mitt grubbel, och jag står gärna ut med hennes.

Men senaste månaden har inneburit nya intryck och utmaningar för mig. I början av maj blev vi ombedda att resa med till byn Bellavista för att medfölja organisationer med överlevande och anhöriga till de som miste livet i den ökända massakern 2 maj 2002. I år är det alltså 10 år sedan 79 civila, många barn och unga, mördades i kyrkan i Bellavista. Under resan fick vi en inblick i det lidande många familjer levt i, och lever i än idag, vi såg sorgen i ögonen på kvinnan som förlorade alla sina 4 barn i massakern, träffade pojken som idag bara har ett ben eftersom det andra sprängdes bort den dagen i kyrkan.

Det var inte den colombianska staten som dödade alla dessa civila människor. Men alla stater i världen har enligt internationell och nationell lag skyldighet att skydda sina medborgare och se till att de har de mest grundläggande rättigheterna tillgodosedda. I Bellavista och den omgivande kommunen Bojayá har medborgarna under decenniet sedan massakern blivit lovade sjukvård, arbete, utbildning, elektricitet – samt kompensation och rättvisa efter massakern. Dåvarande president Álvaro Uribe lovade på plats i Bellavista i oktober 2007 att den statliga servicen inom ett par år skulle finnas på plats för invånarna i kommunen och många kände sig trygga med att presidenten skulle stå vid sitt ord. Det är fem år sedan, och av Uribes löften har inte mycket mer än besvikelse och mer lidande kommit. En liten klinik har byggts upp, men utan el är den i princip obrukbar, asfalterade gator har lagts, men utan avloppssystem blir gatorna floder de dagar det regnar mycket, skolbyggnaden finns, men de underbetalda lärarna undervisar endast i bästa fall ett par dagar i veckan och alla hinner inte lära sig läsa på den korta tiden, dessutom saknas det stolar i klassrummen så barnen får sitta på golvet.

Skolsal i Bellavista

 

Efter resan var vi djupt berörda, och förbannade, vi kände att vi måste agera. På förfrågan från de lokala organisationerna har vi skrivit ihop ett officiellt brev för att be presidenten, alla ministerier och myndigheter att ta ansvar för invånarna i kommunen Bojayá och uppfylla sina löften. Vi har hittills fått 25 internationella organisationer att skriva under brevet, bland annat Svenska kyrkan, Diakonia och så klart vår egen genneralsekreterare Sofia Walan. På tisdag ska vi skicka brevet till myndigheterna, och på torsdag läggs det upp ett elektroniskt formulär på Kristna Fredsrörelsens hemsida där var och en av er som läser, och alla andra medvetna individer kan skriva under och skicka sitt eget personliga brev direkt till den colombianska presidenten. Kollegan Ida Asplund har också skrivit en artikel om Bojayá.

Det var det jag behövde, känna att jag åstadkom något, att det jag gör påverkar och kanske leder till förändring. Efter flera veckors mycket hårt arbete känner jag mig piggare än på länge. Jag har återfått min arbetslust och mitt engagemang. Jag behövde verkligen få påfyllning av energi, för i morgon åker jag och Maria till Medellín där vi ska träffa olika FN-organ och colombianska myndigheter för att ytterligare belysa situationen för våra medföljda, för de kämpande hjältarna i Chocó.