Bilder till förra inlägget..

Lite bilder till förra inlägget om vattensituationen i vårt hus i Quibdó..

Vatten för disk och matlagning i en balja i köket

Handtvätten är det krångligaste, gäller att ha vatten snabbt till hands alltid

Duschen, 10 liter utan hårtvätt, 20 liter med hårtvätt

Regnvatten från stupröret ner i en tank på balkongen. Myggnätet hindrar fladdermusbajs från att hamna i vattnet..

Vatten till tvättmaskinen

Ida diskar

Agnes tvättar

Lördagskänsla, avloppsvatten och rädslor

Sitter på balkongen och läser om den nya fredslagstiftningen Marco Jurídico para la Paz medan regnet strilar ner, Agnes kokar kaffe och Maria städar. Grannarna på balkongen mittemot gör pedikyr och flätar hår. Helgstämningen har infunnit sig på vår gata.  Vi har fortfarande inget vatten i huset, vatten i kranarna finns men eftersom avloppsrören läckt ut i vattentillförseln är det direkt farligt att råka spola ur kranen. Vi har installerat en stor plasttank uppe på bakre balkongen där vi via plaströr leder in regnvattnet från stuprören. Ibland när det öser ned regn i ett dygn måste vi koppla om rören så att vattnet inte orsakar översvämning på balkongen utan istället leds ner i den alltid törstande jorden. Vi bär alltså varje dag hinkar med vatten till köket, till badrummen, duschar med en hink och skopa, passar tvättmaskinen och fyller med hink efter hink från tunnan när maskinen piper efter mer vatten. Jag förundras över hur man anpassar sig till allt. Jag tror det är något grundläggande för att kunna arbeta såhär som vi gör. Räkna med allt och ingenting. Var beredd på det värsta, mest hemska och krävande, men också på fantastiska häpnadsväckande upplevelser. Man får inte det ena utan det andra.

Rädslan och tryggheten kan ligga väldigt nära varandra. Igår öste regnet ner när jag gick genom staden till vår 400-meter långa löprunda. Där det i vanliga fall kan vara hundratals personer var det igår bara tre motionärer. Det började mörkna och jag kände mig inte helt bekväm i att springa själv, men behovet av att röra på mig var större än oron. Jag satte av i en skön takt med regnet i ansiktet, lättad av helgkänslan. Bakom mig hörde jag dundrande supersnabba steg, jag vände mig om och såg en gigantisk hund komma rusande rakt emot mig. Istället för att få panik började jag andas djupare och intalade mig att hunden hade respekt för mig. I Quibdó, precis som i Södertälje, är det inne med biffiga kamphundar och det var precis en sådan som kom emot mig, utan ägare. Jag sprang på i lugn takt och hunden kom i kapp mig, nosade på mig, och fortsatte sedan springa vid min sida under mina tio varv. Från att ha känt oro kände jag efter ett tag full trygghet. Hunden visade tydligt att den ville vakta mig, inte skada mig. När jag var klar och skulle stretcha sade jag “Tack vovven”, den slickade på mitt knä och sprang sen därifrån.

Jag börjar få en ganska stor tilltro till att jag kan hantera allt som händer mig, det är inte mycket jag är rädd för nuförtiden. Jag funderar ibland om jag är för kaxig men jag tror inte det, det är inte ett låtsat mod eller förträngda rädslor. Jag börjar bli bra på att faktiskt leta i mig själv efter rädslor och när jag hittar någon så tar jag tag i det jag är rädd för och konfronterar det, ofta handlar det om sociala, relationella situationer mer än yttre hot som skrämmer mig. Hemma, innan jag åkte hit, trodde jag att jag skulle vara rädd för gerillan, vapen, våld. Men nej, det skrämmer mig inte ens när jag har det framför näsan, kanske för att det är något jag inte kan påverka…

Tio år av ouppfyllda löften och civil kamp

I maj 2002 åkte jag runt i Europa med min gymnasieklass, vi besökte Notre Dame, gick på rave-klubb i Berlin och jagade duvor på San Marco-platsen i Venedig. Jag tog sedan studenten och hela livet låg framför mina fötter. Det var verkligen en lycklig tid.  Under samma dagar mördades 79 barn, vuxna och gamla i kyrkan i byn Bellavista i kommunen Bojayá, Chocó, nordvästra Colombia.

Vid minnesceremonin av 10-årsdagen av massakern i Bojayá hade de civila organisationerna bjudit in alla de politiker som under hela decenniet lovat skydd och stöd till invånarna samt återuppbyggnad av den förstörda byn. De civila organisationerna består av familjemedlemmar till de kvinnor och män, barn och gamla, som miste livet när de gömde sig i kyrkan under en sammandrabbning mellan gerillan och paramilitären. Kyrkan träffades av gerillans bomber och 79 civila dog.  Många av de överlevande människorna som utgör organisationerna har synliga skador, några saknar kroppsdelar och har stora ärr på kroppen, många är än idag beroende av regelbunden sjukvård för att leva ett fungerande liv. De mentala ärren har aldrig fått någon vård.

Organisationernas krav idag är helt legitima ur rättighetssynpunkt, rätt till vatten, utbildning, sjukvård, skydd mot väpnade aktörer i konflikten, sådant som vi hemma i sverige inte ens tänker på att vi har garanterat dygnet runt hela livet. Ingen av de inbjudna politikerna dök upp på minnescermonin och byborna var förtvivlade, arga och besvikna. Nu har organisationerna fått nog. Planen nu är att mobilisera hundratals personer från Bojayá och inta presidentpalatset i Bogotá till dess att politikerna behagar visa sig och stå till svars. Jag önskar så att jag slapp vara opartisk och kunde stå där med dem på torget och protestera och skrika för full hals. I hjärtat är jag inte ett dugg opartisk.

This slideshow requires JavaScript.

Semester och massaker

Efter en månads paus från bloggen känner jag nu dåligt samvete. Dags att ta tag i detta! I Colombia har det varit presidentmöte, “Cumbre de Las Américas” i den koloniala kuststaden Cartagena. Jag var själv där under tiden Obama och alla latinamerikanska presidenter (minus Castro) befann sig i staden och det var bara irriterande, avspärrat överallt och jag fick mest ångest över att Cartagena inte kändes som Colombia överhuvudtaget. Lite som Lustiga Huset på Gröna Lund. Cartagena har en liten kolonial stadsdel med mur runt om, som Visby, och innanför den muren enbart arbetar 2000 uniformerade poliser normalt, förmodligen det dubbla under presidentmötet. Bara obehagligt. Jag och min resekompis Elin reflekterade över att vi inte såg en enda hemlös, påverkad  person, inga gatubarn eller andra störande moment. I Cartagena ska turisterna få vara i fred. Fint.

Delegationer med kraftig bevakning i Cartagena stoppade trafiken hela dagen

Polisbevakningen svämmar över inne i Cartagena

Vi lämnade Cartagena efter mindre än ett dygn och åkte till Santa Marta och nationalparken Tayrona istället där vi vandrade på längs stränderna och sov i hängmattor till ljudet av de våldsamma vågorna. Hundra gånger vackrare och mer avslappnande än Cartagena. Elin och jag hann också med en vecka i Cali där vi dansade salsa tills fötterna och kroppen värkte, men lyckliga blev vi!

Tayrona nationalpark

 

Jag i hängmattan på stranden

Under månaden har mina kollegor arbetat på här i Quibdó och förberett två medföljningar. I morgon åker jag och nya kollegan Ida A med flera organisationer längs floden Atrato till byn Bellavista. Anledningen till resan är att den 2 maj i år är 10 år sedan byn utplånades i en kraftig strid mellan gerillan och paramilitären, hela byn gömde sig i kyrkan där gerillans hemmagjorda bomber landade. Omkring 100 personer, många barn, dödades i attacken och ytterligare hundratals skadades svårt. De som överlevde attacken flydde hals över huvud till Quibdó och fram till idag är det endast ett fåtal människor som flyttat tillbaka. Staten lovade återuppbyggnad av en ny by och vissa inssatser har gjorts, men än idag är området hårt märkt av konflikt, förlust och statlig försummelse. Vi hoppas att vår närvaro, förutom att visa på moraliskt stöd och solidaritet, ska kunna sätta press på statliga myndigheter att uppfylla sina löften om grundläggande service till de familjer som vill återvända till sin by.

Återkommer med mer info efter medföljningen. Nu ska jag packa!

 

Farc friger gisslan: från djungeln till friheten

Jag och mina kollegor sitter just nu och tittar på livesändningen från en historisk frigivning av de sista tio colombianska soldater och poliser som suttit som gisslan hos Farc, som längst sedan 1998. Sändningen går under rubriken “De la selva a la libertad”, från djungeln till friheten. Mycket fokus ligger på männens familjemedlemmar, flera av dem har barn som inte längre minns sina fäder, fruar som aldrig förlorat hoppet och som idag väntat i timmar på flygplatsen där de frigivna ska landa. Hur de fruar som givit upp hoppet mår idag kan vi bara spekulera i, de får inte så mycket utrymme i media.

Under många månader har organisationer från civila samhället, bland annat Colombianas y colombianos por la paz (Colombianer för fred), med ledaren Piedad Córdoba i spetsen, arbetat intensivt och mobiliserat opinion kring denna frigivning. Exakt hur kommunikationen har sett ut mellan organisationerna, President Juan Manuel Santos och Farc vet vi inte. Öppna kommunikéer har cirkulerat i media från alla parter, även Farcs “sekretariat” ger ut relativt välformulerade pressmeddelanden.  I februari annonserade Farc att frigivningen av de tio männen skulle ske, samtidigt som de meddelade att de ska sluta att tillfångata nya gisslan för ekonomiska syften. I och med dagens frigivning verkar det som att det från Farcs sida finns viss vilja till förhandling. Presidenten har hela tiden varit kritisk mot att de civila organisationerna fört en indirekt dialog med gerillagruppen, dels för att direkt kommunikation är strängt förbjuden, och dels för attt han själv utgår ifrån att den enda kommunikation som ska föras med den terroristklassade gerillagruppen är den med tung ammunition och sofistikerat krigsmateriel.

För ett par minuter sedan höll presidenten ett första tal. Han sade att han delar glädjen för de frigivna och deras familjer, och att frigivningen är ett steg i rätt riktning, men att det inte är gott nog. Han krävde att Farc släpper samtliga gisslan, alla de hundratals* civila personer som fortfarande befinner sig i gerillans våld. Presidenten betonade att regeringen kommer att fortsätta att motarbeta gerillan med “full styrka”, som för att tydliggöra att denna frigivning inte är tillräcklig för att fredssamtal ska kunna äga rum. Presidenten tackade Brasilien som bidragit med neutrala helikoptrar och observatörer under dagens operation, samt Internationella röda korset som genom sin närvaro garanterat det neutrala humanitära utrymme som krävts för överlämningen av gisslan. Som avslutning på det korta talet poängterade President Santos att Colombia självt ska se till att det blir fred, att inget annat land kan lösa den interna konflikten.

Vi var flera som reagerade på att presidenten inte med ett ord nämnde organisationerna från civilsamhället i sitt tal. Det är naturligtvis svårt att veta hur det politiska spelet bakom dagens frigivning gått och det är möjligt, troligt, att det finns en hel del att vinna på denna operation för enskilda politiska spelare. Men tro inte att det här uteslutande är ett resultat av presidentens goda vilja, inte heller en självklar fredssignal från Farc. De civila organisationerna fortsätter att spela en nyckelroll för en fredlig utveckling av den colombianska konflikten, utan dem skulle landet vara en utmärglad krater och dess befolkning skulle förutom att förlora familjemedlemmar till våldet, även förlora hoppet.  Heja det outtröttliga Colombianska civilsamhället, heja!

 

*Aftonbladet skrev att det nu sitter sex stycken gisslan kvar, varav fyra kinesiska oljearbetare. Här i landet talar man snarare om fyra hundra individer fortfarande i fångenskap.

Semester!

Efter att ha jobbat i Quibdó konstant sedan jul under en pressad period med väpnade blockader, hög våldsnivå och intensivt analysarbete, har jag nu haft mina arbetsdagar i Bogotá och ska vara ledig i tre veckor! Ett par-tre månader i Quibdó är ok, jag jobbar på och försöker ha en så normal vardag som vanligt med träning, lite dans och lata helgeftermiddagar i hängmattan. Men det går inte att komma bort från värmen, från det ständiga oljudet av musik, hundar, motorcyklar, högludda grannar, inte heller från det ständigt närvarande våldet, morden, gerillan, automatvapen i händerna på nyrekryterade 18-åriga poliser i varenda gathörn. Tre månader är någon slags gräns, jag får nog.. och när jag får nog jobbar jag dåligt, är ineffektiv rent praktiskt och har enormt svårt att koncentrera mig, jag blir grinig och orättvis mot mina kollegor (förlåt!) .. då måste jag bara bort. Att komma till Bogotá och få äta yoghurt, få frysa lite på natten, duscha i varmvatten, slippa vara konstant bevakad och granskad av alla, och slippa vapen! Det är nästan obeskrivligt skönt.

Så nu är det semester! Jag får besök av Elin från Sverige och vi ska först till Cali och dansa en vecka, och sedan bär det av till Karibiska kusten, Cartagena och Tayrona nationalpark som ser ut såhär..

För lite dansinsiration, kolla in denna: http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=IEuhOR_Arh8

Ett år i Colombia!

Den 17 mars firade jag 1 år som Choeca, Chocoan-svenska. Året har gått otroligt fort och jag är både lättad och har en liten klump i magen över att halva mitt kontrakt nu gått.. om ett år är tanken att jag ska åka hem. Mycket blandade känslor.

Som sagt, ett år rusar förbi. Det är inte bara slit och hårt arbete att vara Fredsobservatör i Quibdó, man får vara med om en del ganska häftiga tillfällen också och emellanåt är det bara helt vanlig tråkig vardag…

Internationella kvinnodagen markeras av studenter och civila organisationer vid flodbädden i Quibdó

"Krig som dödar oss, fred som förstör oss" - även i fred är våld mot kvinnor ett stort problem som Kvinnokommissionen vill belysa

Högt och lågt, här på Manchús avskedsfest innan han åkte till flickvännen i Stockholm

Grillsöndag vid floden

En helt vanlig tråkig söndag vid flodstranden i Quibdó klockan 18.32

Ödla som tappat svansen!

Helgfrukost

En tung vecka…

Veckan som gick var riktigt jobbig. Gerillagruppen Farc annonserade väpnad blockad i hela departementet och under en veckas tid var all rörelse av människor och införsel av varor på vägar, floder och i luften förbjuden. Bensinen tog slut, färsk mat blev det ont om och vi hamstrade rent vatten och grönsaker. Vi som har kylskåp och kontanter är lyckligt lottade. 

Även här i Quibdó, där vi annars känt oss relativt säkra även när det varit oroligt i de mer rurala områdena, fick vi känna på våldet. Det gick många rykten och rädslan var påtaglig, bland annat sades det att man kunde få betalt av de illegala grupperna per polis man lyckades skjuta ihjäl. Även andra oönskade personer, hemlösa, gatubarn, drogberoende eller kriminella utanför de etablerade gängen  hotades till livet efter mörkrets inbrott.Varje dag har det rapporterats om mord och begravningskortegerna har avlöst varandra och orsakat trafikstopp av sörjande människor. En vän ringde en kväll i veckan och frågade om han fick komma förbi, men ändrade sig i samma stund när han kom på att det var utegångsförbud som gällde. Vi har suttit och lyssnat på tystnaden när varken polis eller de vanliga motorcyklarna vågat sig ut på kvällen, diskoteken och restaurangerna har haft stängt och de annars så musikglada grannarna har varit oroväckande tysta.

Vi har ägnat veckan åt att springa på möten och prata med organisationer och människor för att få information om situationen och utvecklingen. Ute i regionen har människor tvingats fly hals över huvud från sina byar när den statliga militären bombat gerillaläger och slagit ner tillfälliga  militärbaser där familjer bara vill ha lugn och ro. I andra byar, där man lever för dagen och aldrig har möjlighet att förvara mat eller andra förnödenheter, har livsmedel tagit slut och på grund av krigstillståndet har man inte kunnat gå ut i djungeln för att skörda bananer eller jaga, inte kunnat åka på floden för att fiska. Människor lever instängda i sina byar under mycket svåra humanitära förhållanden och ingen internationell eller statlig organisation har vågat sig ut för att bistå dem.

Igår upphörde den väpnade blockade officiellt och en kollektiv suck av lättnad gick genom staden. Samtidigt fortsätter ryktena, återupptas blockaden i morgon? Kan man gå ut på kvällen? Och vad händer nu med de hundratals civila som tvingats fly från sina militär- eller gerillabelägrade byar?

Idag ska försvarsministern landa på militärbrigaden i Quibdó för att visa de lokala trupperna sitt stöd och prata “strategi” med generalen. Jag får gåshud av tanken. Visst är det statens ansvar att skydda sina medborgare i krig, och visst använder Farc helt avskyvärda metoder. Men jag fasar för upptrappat krig där civila blir offer i än högre grad och där vi internationella som befinner oss i Quibdó får order av våra huvudkontor att evakuera. Jag vill inte!

Bilder från senaste flodfärden…

Här kommer några utlovade bilder som hör till förra inlägget och resan med Cocomopoca:

This slideshow requires JavaScript.

Kanske gör vi någon nytta ändå…

I tisdags åkte vi iväg längs floden med organisationen Cocomopoca. Med sju kommissioner skulle alla byarna inom organisationens 73 000 hektar besökas för att samla information om det aktuella läget och behoven hos befolkningen gällande grundläggande rättigheter som rätten till hälsa, utbildning, politiskt deltagande och en fungerande  infrastruktur. Informationen som samlades in visade på stora brister på samtliga områden och kommer att ingå i departementets övergripande utvecklingsplan. Det var första gången i historien som människorna i de afrocolombianska byarna i området över huvud taget tillfrågats på detta sätt, en direkt följd av att de sedan september 2011 är ägare över sin egen mark.

Vi blev ombedda att resa med kommissionen som skulle längst bort. Flodfärden tog en hel dag, vattenståndet var lågt, strömmarna mycket starka och floden full av stenblock och träd. Två män krävs för att föra båten uppåt, en vid motorn längst bak och en som står längst fram och spanar, flera gånger fick han med all kraft använda sin ”palanka”, träpåle, för att ta emot när båten slungades mot de branta klipporna på sidan. I båten höll vi andan av rädsla flera gånger. Att vara båtförare är ett aktat yrke. Flodens vattenflöde gör att botten och stenar aldrig ligger länge på samma plats, flodbotten skiftar snabbt och båtförarna lever ofta hela sina liv på en och samma flod för att med sin lokalkännedom föra människor upp och ner längs floden.

I en av byarna finns den sista polisstationen, byarna ovanför är dominerade av illegala aktörer och den illegala gruvnäringen är utbredd. Polisen var mycket angelägen om att följa med oss när vi skulle gå utanför den större byn, ”för vår säkerhet”, och till den mest avlägsna byn förbjöd de oss rakt av att gå. Vi fick gå till polisstationen och förklara för sergeanten att vi under inga omständigheter vill ha deras ”beskydd”, att vi följer med Cocomopoca för att visa på deras rätt att arbeta i området i lugn och ro. Polischefen skakade på huvudet och sade att det var upp till oss var vi går, men att de inte garanterar vår säkerhet. Vår kommissions ledare ringde upp till den avlägsna byn och talade med  byledaren, som på den knastriga linjen sade att de är beredda på att vi kommer och att vi inte kommer att ha några problem på vägen. Det är gerillagruppen ELN som har stark närvaro i området och som internationell observatör bör man anmäla i förväg att man kommer. Ett samtal för att annonsera vår ankomst räckte för att skrämma bort aktörer som annars kunnat hindra våra medföljdas arbete.

Innan vi kom till den avlägsna byn vandrade vi genom en gigantisk gruva, hundrameters-höga grustag där grävskoporna morrandes skyfflade grus i jakt på guld. Ingen storskalig gruvnäring ska oficiellt finnas i området, den gigantiska gruvan betraktas i myndigheternas ögon som illegal och mellanskalig, trots att den skövlar flera hektar skog och förstör vattenkällor och odlingar i närheten med kemikalierna som används i utvinningen. När traditionella odlingsmarker ockuperas av gerilla och illegala gruvor är byborna mer eller mindre tvugna att söka arbete i gruvorna för sin försörjning. En av kvinnorna i kommissionen sade att skillnaden mellan dagens gruvnäring och koloniseringens slavarbete är mycket liten. Arbetarna är, enligt kvinnan, återigen i princip slavar och får i bästa fall behålla ett par procent av den lilla mängd guld de hittar. Arbetsförhållandena i gruvorna är extremt dåliga, senast i september 2011 omkom 6 personer i en gruva när jorden rasade in över dem.

Jag tog en hel del bilder, men minneskortet blev kvar i Cocomopocas dator så jag får återkomma med foton. Vi som observatörer är nöjda med att vår närvaro under denna medföljning hindrat polis och illegala aktörer från att störa informationsinsamlingen. Vi kommer fortsättningsvis kunna hålla ögonen på att den utvecklingsplan som nu utarbetas tas på allvar och att departementets styrande politiker tar hänsyn till civilbefolkningens behov när  de planerar för staliga program i området. En medföljning som denna behövs för att jag i mitt arbete ska återfå min  tro på att våra ansträngningar faktiskt har en liten positiv effekt för Cocomopocas kamp för sitt territorium.